Blayde historia om hans andra slag med hjärncancer

Varje år får 55 000 personer cancer i Sverige. I dag lever drygt 440 000 personer som har eller har haft en cancersjukdom. 60 procent av dem som drabbas lever tio år efter diagnos. Vi kan göra skillnad och rädda liv, gå in på Cancerfonden.se/ och läs på hur du kan göra skillnad. På riktigt. Vi fick den här historian på vår mail och vill gärna dela med oss av den till er.

Blayde var på tillbakagång efter hans andra slaget med hjärncancer. 2014

d2

Jag har 5 mostrar och jag var den ensam tjej bland alla mina kusiner. Så även om Blayde är min kusin är han också som min storebror. Jag såg upp till honom eftersom han är den bästa killen någonsin. Mitt liv var grov och hade inte så mycket av en barndom. De lyckligaste tiden i mitt liv var när han skulle komma från den stranden för att ta mig med honom. Han bodde på stranden och skulle ta mig på en fisketur. Han brukade ta mig till bio och till akvariet. Det var helt galet för mig att se en stor vacker värld utanför den som jag visste om. För att inte nämna hur rolig han är. På långa bilresor brukade han rulla upp fönstren, låsa dem, och lägga de största fisbombarna hela vägen. Han har den bästa skrattet någonsin. Han gav mig alltid tips om livet. Om hur man känner igen dåliga människor. Speciellt om hur killar bara vill en sak och att jag inte ska falla för någon av deras trick. Min pappa hade förlorat sitt sinne och min mor lämnade oss när jag var bebis.

Blayde ringde mig för att berätta för några månader sedan att hans cancer var tillbaka.

d2

Jag körde ner för att vara med honom när han var tvungen att starta sin cancerbehandling igen. I helgen var den sista gången han kunde känna solen i ansiktet. Så vi cyklade längst stranden. Precis där beslutade jag mig att flytta till ön. Nästa helg vi kom med alla våra grejer. Han var så glad att han ringde alla sina vänner för att skryta om det.

En bild jag tog ett par månader sedan i min lägenhet med Blayde och min son.

d2

Det enda han ångrar var att han inte skaffade några barn. På grund av cellgifter har han inte kunnat vara i solen. Han är en strand pojke rakt igenom. Han brukade säga om och om igen "vänta bara tills jag är klar med alla cellgifter, jag ska ta med dig på en riktig paddelboarding och kajakpaddling." Han kände sig så dålig att jag flyttade till ön och han kunde visa mig runt. Jag brukade alltid tala om för honom att det inte spelade någon roll, att jag flyttade hit enbart för att vara med honom. Men han var så hård mot sig själv, vilket är en sak som vi hade gemensamt.

Dagen han fick reda på att hans cancer spred i hans hjärna och han skulle behöva gå in för en biopsi nästa dag.

d

Detta var sista gången han fick gå och fiska. Vi samlade ihop alla vänner och njöt av utsikten över den vackra ön. Vi fångade en hel del den dagen. Riktigt kul var det. "När jag får reda på att det inte finns något mer de kan göra för mig så kommer jag att hoppa i vattnet med ett rep och fånga en haj med mina bara händer."

Samma kväll.

d2

Min son var så rädd för att röra fisken så Blayde tog en i munnen för att visa honom att de inte kunde skada honom. Han var så galen. Han hade ett riktigt gott skratt om det.

För en månad sedan på min första konstutställning på konstmarknaden.

d2

Han tog en vändning till det sämre under natten. Hans hjärna började svullna upp och han fick en stroke. Han förlorade sitt tal och rörlighet på den högra sidan av hans kropp. Han har alltid varit min nummer 1 supporter. Han ser något i mig och är så passionerat om det. Hans vän var producent för en konstshow och han tog min hobby och förvandla det till ett yrke på bara en natt. Jag visste inte vad jag gjorde och jag var nervös som fan. Men trots att han kämpade var han fast besluten att göra det. Vi satte honom i mitt stånd och han pekade på mina grejer för att visa mig hur man ställer upp. Jag skulle nervöst titta över på honom. Jag var riktigt orolig om honom. Att se honom huttra, hålla hans huvud, han hade inte varit ute ur huset sedan hans sista stroke. Det var en mycket annorlunda version av honom. En sida av honom jag aldrig hade sett. En gång i tiden så var han livet i festen. När han tittade upp på mig och log och blinka. Det var den lyckligaste någon har sett honom göra sedan hans stroke. Han var så stolt över mig. Jag kände mig så orolig men glad på samma gång som att jag kunde göra det. Jag kunde vara något för honom. Något han var stolt över.

Den sista bilden av oss tillsammans.

d2

Han såg mig växa upp. Han tog hand om mig när han kunde. Han vakta alltid min rygg och nu vaktar jag hans. Igår fick vi beskedet att han bara har några veckor till ett par månader kvar att leva. Det finns inget annat de kan göra för honom. Jag har inte många människor i mitt liv så det är därför jag skriver det här. Du är inte skyldig mig någonting. Jag är en främling. Men att veta det är därför jag gör det. Stödet jag kan få kommer att betyda så mycket mer på grund av det. Jag behöver det verkligen. Vi uttrycker inte våra känslor i min familj så vi kan vara starka. Men i min ensamhet bryts jag ner dag för dag. Det hände så snabbt. För fort.

Tryck på "gilla" för att följa oss på Facebook!
Dela på Facebook