En taxichaufför från New York berättar

Ibland händer något oväntat och speciellt, och denna historia är ett bra exempel på detta. Här är taxichaufförens berättelse.

Jag kom till den givna adressen och tutade. Efter att ha väntat ett par minuter tutade jag igen. Eftersom detta skulle bli min sista resa i mitt skift tänkte jag bara köra iväg, men i stället parkerade jag bilen och gick fram till dörren och knackade.

"Bara en minut", svarade en skröplig, äldre röst. Jag kunde höra något som drogs över golvet.

Efter en lång paus, öppnades dörren. En liten kvinna i 90 års åldern stod framför mig. Hon var klädd i en klänning och en pillerburkshatt med en slöja fäst på det, som någon ur en 1940-talsfilm.

Vid hennes sida stod en liten resväska i nylon. Lägenheten såg nästan ut som om ingen hade bott i den på många år. Alla möbler var täckt med lakan.

Det fanns inga klockor på väggarna, inget krimskrams heller. I hörnet stod en kartong fylld med foton och glas.

"Skulle du kunna bära min väska ut till bilen? frågade hon. Jag tog resväskan ut till bilen och återvände sedan för att hjälpa kvinnan.

Hon tog min arm och vi gick långsamt mot trottoarkanten.

Hon tackade mig för min vänlighet. "Det är inget", sa jag till henne. "Jag försöker bara behandla mina passagerare som jag skulle vilja att min mamma blev behandlad"

"Åh, du är en så snäll pojke?!”, sade hon. När vi kom in i taxin, gav hon mig en adress och frågade sedan: "Kan du köra genom stan?”

"Det är inte den kortaste vägen, svarade jag snabbt.

"Åh, jag vet”, sa hon. "Jag har ingen brådska. Jag är på väg till ett sjukhem.”

Jag tittade i backspegeln. Hennes ögon var blanka. "Jag har inte någon familj kvar," fortsatte hon med mjuk röst. "Doktorn säger att jag inte har långt kvar nu." Jag sträckte mej försiktigt fram och stängde av mätaren.

"Vilken rutt skulle du vilja att jag tar?" frågade jag.

Under de närmaste två timmarna körde vi genom staden. Vi körde genom området där hon och hennes man hade bott när de var nygifta. Vi åkte förbi ett möbellager som en gång varit en balsal där hon hade gått och dansat som ung flicka.

Ibland bad hon mig att sakta in framför en viss byggnad eller ett hörn, och hon kunde då titta ut i mörkret, utan att säga någonting. När solen reste sig ur horisonten, sade hon plötsligt: "Jag är trött. Låt oss åka nu". Vi körde under tystnad till den adress hon hade gett mig. Det var en låg byggnad med en uppfart som passerade under en trädportal.

Två sjukvårdare kom genast ut till taxin. De måste ha väntat på henne.

Jag öppnade bagageluckan och bar hennes lilla resväska till dörren. Kvinnan satt då redan i en rullstol.

"Hur mycket blir jag skyldig?", frågade hon och tog fram sin handväska.

"Ingenting", sa jag

"Du måste ha din lön”, svarade hon.

"Det finns andra passagerare", svarade jag.

Nästan utan att tänka, böjde jag mej fram och gav henne en kram. Hon höll fast mig hårt.

"Du gav en gammal kvinna en liten stund av glädje”, sa hon. "Tack!"

Jag kramade hennes hand och gick sedan ut i det kommande morgonljuset. Bakom mig stängdes en dörr. Det var ljudet av ett avslutat liv...

Jag tog inte upp några passagerare detta nya skift. Jag körde planlöst runt med mina tankar. För resten av den dagen, tänkte jag: “Vad hade hänt om det kommit en trött irriterad förare som bara velat avsluta sitt skift?” Tänk om jag hade vägrat att ta körningen, eller bara hade tutat en gång och sedan kört iväg?

Jag tror inte att jag någonsin har gjort något viktigare under hela mitt liv!!

Vi tror att livet handlar om de stora händelserna, men inte allt för sällan är det de små stunderna som döljer de viktigaste ögonblicken.

Dela på Facebook