Flickan satte sig bredvid sin döende morfar. När dörren öppnades kunde hon inte tro sina ögon när hon såg vem som stod där!

En sann vänskap kan göra mer än vi tror, och denna historia är en underbar bekräftelse. Vänskap är ju faktiskt också är gratis, vi kan hjälpa varandra med en fin gest utan att betala en enda krona. Den här historien om flickan och hennes morfar visar det väldigt tydligt.

”Varje lördag gick jag och min morfar till ett äldreboende som ligger några kvarter från vårt hem. Min mamma var inte alltid helt entusiastisk över att jag hellre spenderade mina lördagar med min morfar än med mina vänner. Vi besökte många av de gamla och sjuka människorna som levde på boendet eftersom de inte längre kunde bo själva. Min morfar sa alltid: Den som hälsar på de sjuka, ger dem liv."

Vi började alltid med att besöka tant Sokol. Hon kallades ”Kocken”, eftersom hon konstant pratade om vilken känd kock hon var hemma i Ryssland. Folk hade rest till hennes restaurang för att få smaka hennes kända kycklingsoppa.

Därefter hälsade vi på Mr Meyer, som vi kallade ”Skämtaren”. Han brukade alltid berätta roliga historier när vi satt vi hans bord. Vissa kanske mindre roliga, en del förstod jag inte ens. Skämtaren Meyer skrattade alltid mycket åt sina egna skämt, tills hela hans kropp skakade och ansiktet blev rött. Då kunde inte morfar och jag låta bli att gapskratta också.

Bakom nästa dörr bodde herr Lipman, ”sångaren”. Han älskade att sjunga för oss och hans vackra röst kunde verkligen fylla ett helt rum. Den var stark och ren och så smittsam att vi inte kunde låta bli att sjunga med.

Vi träffade också tant Kagan, som vi brukade kalla ”mormor”, visade oss alltid foton av sina barnbarn. Korten låg utspridda över hela rummet, i ramar och fotoalbum.

Hemma hos tant Schrieber var det också fullt av minnen. Minnen som kom till liv när hon berättade om sina äventyr. Därför fick hon namnet ”Minnesdamen”.

Sedan fanns också Mr Krull, ”Den tysta mannen”. Han sa aldrig mycket, men lyssnade alltid på morfar och mig. Han log och nickade när vi pratade. I slutet av samtalet sa han alltid var välkomna tillbaka nästa vecka. Det sa förresten alla, berättade kvinnan i receptionen.

Varje vecka gick vi dit, oavsett väder. Tillsammans hälsade vi på våra vänner, ”Kocken”, ”Skämtaren”, ”Sångaren”, ”Mormor”, ”Minnesdamen” och ”Den tysta mannen”. Men en dag blev min morfar väldigt sjuk och fick läggas in på sjukhus. Läkarna berättade att det inte såg speciellt hoppfullt ut.

Lördagen kom och det var återigen dags att besöka äldreboendet. Men skulle jag göra utan min morfar? Då kom jag ihåg någonting han sa till mig en gång: ”Låt ingenting stå mellan dig och en vänlig handling.” Så jag gick dit ensam, eftersom den som besöker de sjuka, ger dem liv.

Alla blev som vanligt överlyckliga när de såg mig, men undrade samtidigt var min morfar hade tagit vägen. När jag berättade att han låg på sjukhus såg de alla hur ledsen jag var och gjorde sitt bästa för att muntra upp mig.

”Kocken” avslöjade några av hennes hemliga ingredienser, ”Skämtaren” berättade en av hans senaste vitsar och ”Sångaren” sjöng för mig. ”Mormor” visade mig foton och under tiden berättade ”Minnesdamen” spännande historier. ”Den tysta mannen” satt mest och lyssnade och kvinnan i receptionen tackade mig för att jag kommit.

Dagarna gick och morfar låg kvar på sjukhuset. Han åt ingenting, kunde inte sitta upp och kunde inte heller prata. Jag satt långt bort från honom, så att han inte skulle se hur mycket jag grät.

Sjukhusrummet, som var väldigt mörkt och tyst, blev plötsligt ljusare när dörren öppnades.

badb1

”Är det här festen är?”, hördes en välbekant röst fråga.

Jag tittade upp och såg ”Skämtaren”, tätt följd av resten av gänget från äldreboendet. Till och med kvinnan från receptionen var där!

De pratade och skrattade med min morfar. ”Skämtaren” drog några nya vitsar och när han var klar skrattade alla så att de grät. Morfar fick ett kort från ”Mormor”, som hennes barnbarn ritat. ”Sångaren” sjöng och ”Minnesdamen” berättade om dagen när morfar kom och hälsade på dem, trots en snöstorm, för att ge henne rosor när hon fyllde år.

Innan jag visste det var besökstiden slut och alla sa adjö.

Den kvällen åt min morfar ordentligt igen. Snart kunde han sitta upp och även gå utan stöd. Varje dag blev han ännu lite bättre och starkare. Läkarna var helt förundrade när han till slut kunde åka hem igen. De pratade om mirakel.

Jag visste dock sanningen bakom ”miraklet”. Hans vänner gjorde honom frisk. Den som besöker de sjuka, ger dem liv.

Min morfar mår bra nu. Varje lördag, utan undantag, går vi till äldreboendet och hälsar på våra vänner.

bad12

Vilken oerhört inspirerande historia! Vi kan hjälpa varandra utan att ge dem en enda krona. Att ge varandra tid är det viktigaste!

Tryck på "gilla" för att följa oss på Facebook!
Dela på Facebook