Föräldrarna slår ihjäl 7-åriga sonen – då hittar läkaren en lapp som berör en hel värld

Den här berättelsen handlar om en liten pojke med ett stort hjärta. Berättelsen handlar inte bara om Ivan, utan om tusentals barns dagliga mardröm över hela världen.

Historien om just Ivan är fiktiv – men den kommer med ett otroligt viktigt budskap.



”Min namn är Ivan. Jag är sju år gammal. Jag älskar min mamma och pappa väldigt mycket, men om jag ska vara ärlig så är jag också rädd för dem. De slår mig, men jag kan ändå inte förstå vad jag gör fel.”

”Imorse vaknade jag och gick till skolan. Jag är flitig och lärarna gillar mig. Jag gillar mina klasskamrater också, men de tycker inte om mig. De vill inte vara vän med mig.

På rasterna sitter jag kvar i klassrummet och leker med min penna, eftersom ingen vill att jag ska leka kull eller spela fotboll med dem. En gång frågade jag om jag fick vara med, men de kollade bara på mig och sa ‘Nej, du är för konstig’

De brukar skratta åt mina kläder också. Jag har alltid samma kläder på mig. Mina jeans är trasiga på knät och den röda t-shirten är blekt, men mamma säger att jag får klara mig.”


”När skolan var slut gick jag ut i kapprummet och hämtade min jacka. Den har jag också varje dag.

När jag gick hem i snöstormen frös jag i den tunna jackan. Den är brukar passa bättre på våren eller sommaren.

När jag precis lämnat skolgården fick jag en hård knuff i ryggen och kände sen hur någon tryckte ned mitt huvud i snön.

– Missfoster, ingen tycker om dig.

Jag fick en spark i ryggen, så jag bestämde mig för att ligga kvar tills de gått. Jag grät. Inte på grund av smärtan eller kylan. Jag grät eftersom jag inte hade en enda vän, men tyckte fortfarande bra om alla.

När jag reste mig upp såg jag deras ryggtavlor några meter ifrån mig. Jag sprang därifrån, trots att det gjorde ont i revbenen och ryggen.”


”När jag kom hem tog mamma ett hårt grepp i mitt hår och vred mitt huvud mot henne.

– Var har du varit? Varför är du blöt? Det blir ingen middag för dig. Gå till ditt rum, skrek hon.

Utan att säga ett ord följde jag hennes ord. Jag smög iväg till mitt rum och kröp ned under den trasiga filten i min säng. Jag var både blöt och hungrig.”


”Mina betyg var inte så bra, och för varje gång jag fick en nytt dåligt betyg slog pappa mig. En gång så hårt att jag aldrig mer trodde att jag skulle kunna använda mitt pekfinger. Då skrattade mina klasskamrater ännu mer åt mig,

Tiden gick, och en dag fick jag jätteont i hjärtat. Mamma och pappa brydde sig inte.

När jag låg i sängen den kvällen önskade jag att hjärtat skulle sluta göra ont, eftersom jag inte ville irritera mamma och pappa mer. Jag älskar dem så mycket.”

”Nästa skoldag skulle vi rita en bild som skulle visa vår högsta önskan. Mina klasskamrater ritade bilar, raketer och dockor, men det gjorde inte jag. Jag tänkte först rita mina kära mamma och pappa, fast döda. Men jag ritade en glad familj istället. När jag ritade grät jag litegrann. Högst upp på pappret skrev jag:

‘Min högsta önskan är en familj’

När vi skulle visa bilderna för klasskamraterna skrattade alla åt mig. En pojke vid namn Sergei sa:

– Är det din största önskan? Missfoster…

Jag ville inte svara, men jag började gråta.

– Snälla, sluta skratta. Det här är MIN högsta önskan! Ni kan slå och hata mig, men jag ber er att inte skratta åt mig. Jag vill ha en mamma som kramar och pussar en som ni har. Varje dag efter skolan ser jag hur de hämtar er och ler när ni kommer. Jag har ingen som gör så. Jag kan inte använda mitt pekfinger, jag äter nästan aldrig middag och jag är värdelös. Men jag kan inte göra något åt det, svarade jag försiktigt och tittade ned i golvet.

När jag lyfte blicken såg jag hur läraren försökte dölja sina tårar, och några av flickorna tittade förstående på mig. Några andra klasskompisar skrattade fortfarande.”

”En dag fick jag en fyra i ryska. Jag visste att mamma skulle bli väldigt besviken, så jag vågade inte gå hem – men jag hade ingenstans att gå. Jag bestämde mig för att gå så sakta jag kunde.

Så fort jag kom hem och höll upp lappen med betygen skakade hon om hela mig innan hon tryckte ned mig i golvet. Jag slog benet mot en stol, men han inte reagera innan hon slog ned mitt huvud i golvet.

När hon reste sig upp och lämnade mig på golvet kunde jag inte resa mig.

Efter ett tag kom hon tillbaka och skrek:

– Res dig upp och städa upp oredan du skapat. Om pappa kommer hem och ser detta kommer du få veta att du lever!

– Mamma, pappa måste inte få veta att….

Innan jag hunnit svara hörde jag pappa i dörren.”


”När pappa hörde om betyget blev han rasande. Han skakade om mig hårt och slog mig på näsan. Jag minns att jag föll i golvet, sedan blev allt svart.

När jag vaknade låg jag i en sjukhussäng. Det första jag såg var min hand. Den var nästan svart av blåmärken och dubbelt så stor. När jag försökte röra på fingrarna hände ingenting. Det värkte i hela kroppen. När jag grät sved mina kinder.

Jag vände på huvudet och tittade ut genom fönstret. Det låg en lekplats precis utanför, och jag kunde se hur två barn lekte med sin mamma. Hon kramade om ett av barnen och pussade honom på pannan. Då grät jag ännu mer, och vill du veta varför? För jag vet inte hur det känns när en mamma ler mot mig eller pussar mig.

Jag vet inte heller hur en kram känns. De har bara slagit mig så länge jag kan minnas. Men jag älskar dem ändå.

Jag har alltid gjort mitt bästa i skolan, men de tycker ändå inte om mig. Men jag älskar dem, för de är de enda jag har.”


”En dag, när jag kommit hem från sjukhuset, råkade jag spilla lite te. Pappa slog mig två-tre gånger i ansiktet.

När jag skulle torka upp det jag spillt fick jag ont i hjärtat igen.

– Mamma, mamma, det gör ont i hjärtat, försökte jag säga.

Mamma tittade inte ens på mig, men jag vet inte vad som hände sen. Jag svimmade.

När jag vaknade var jag tillbaka på sjukhuset. Mamma och pappa kom aldrig och hälsade på mig. Läkarna försökte trösta mig och sa att de snart skulle komma, men det gjorde de aldrig. Jag väntade och väntade på mina älskade föräldrar.”


”Två dagar senare dog Ivan av hans skador. Läkarna hittade ett brev i hans hand. Så här stod det:

‘Kära mamma och pappa. Jag är väldigt ledsen att jag är ful, dum och jobbig. Jag är ledsen att ni inte älskar mig. Förlåt. Jag vill inte irritera er. Allt jag ville ha var en kram, puss och ett ‘jag älskar dig’. Jag ville leka, promenera och sjunga med er.

Jag vet att jag har gjort er besvikna.

Jag älskar er.

Jag kommer aldrig….’

Sen hade Ivans lilla hjärta slutat slå.”

Denna ryska historia är en fiktiv historia, men vi tycker ändå att den kommer med ett otroligt viktigt budskap. Alla barn har rätt att bli älskade.

Snälla dela denna gärna denna historia med alla dina vänner på Facebook. Varje hem borde vara fritt från våld. Det borde vara en trygg plats.

Dela på Facebook