Hans adopterade labrador kom med ett mystiskt brev från den gamla ägaren. Du bör läsa detta.

Jag ville adoptera en hund och vände mig till ett härbärge. Där träffade jag labradoren Reggie och jag visste direkt att jag ville adoptera honom.

Efter de två första veckorna var jag övertygad om att härbärget gjort fel när de lät mig adoptera Reggie. Vi hade en tuff start och kämpade för att fungera ihop.

En dag hittade jag ett förslutet kuvert i de papper jag fått med när jag adopterade Reggie, ett kuvert jag helt hade glömt bort. Jag plockade upp det och sa till Reggie: ”Jag hoppas att din förra ägare kan ge mig några bra råd.”

”Till den som får min hund:

Jag kan inte säga att jag är glad över att du läser detta brev eftersom det bara ska öppnas av en ny ägare till Reggie. Jag är inte ens glad över att behöva skriva det. Om du läser detta brev betyder det att jag tvingats lämna min hund till ett härbärge. 

Låt mig berätta om min labrador i hopp om att det kan hjälpa er att få en bättre relation.

Först och främst, han älskar tennisbollar. Ju fler desto bättre. Ibland undrar jag om han delvis är en ekorre eftersom han älskar att samla. Han har oftast två tennisbollar i munnen och har försökt få in en tredje, hittills utan att lyckas. Vart du än kastar bollarna kommer han att hämta dem, så var försiktig nära vägar.

Sedan har vi kommandon. Reggie kan de mest grundläggande – ”sitt”, ”stanna” och ”kom”. Han lystrar extra noga till ord som ”boll”, ”äta”, ”ben” och ”belöning”. 

Han får mat två gånger om dagen, sju på morgonen och sex på kvällen.

Han är vaccinerad. Märk väl att Reggie hatar att åka till veterinären. Det är till och med svårt att få in honom i bilen, det är som att han vet när det är dags att åka till veterinären. 

Till sist, ge honom lite tid att anpassa sig. I hela hans liv har det bara varit han och jag. Han följde mig överallt så låt honom gärna följa dig också. Han gillar att sitta i baksätet på bilen och han skäller aldrig. Han älskar att vara bland människor. 

Jag måste få dela en liten hemlighet med dig. Han heter Reggie och eftersom han är väldigt smart kommer han att vänja sig vid det namnet. Jag vet inte varför jag inte klarade av att ge härbärget hans riktiga namn. Men eftersom du läser detta brev innebär det att du är min hunds nya ägare och bör känna till hans riktiga namn. Han heter ”Tank”, eftersom det är vad jag kör (pansarvagn på engelska).

Mina föräldrar är borta och jag har inga syskon, bara Tank. Det enda jag har bett armén om under min utplacering i Irak är att se till att Tank ska omplaceras till ett nytt hem om något händer. Om du läser dessa ord innebär det att min överordnade har sett till att det har skett.

Tank har varit min familj i sex år, nästan lika länge som min tid i armén. Nu hoppas jag att du ska behandla honom som en medlem i din familj också och att du ska ge honom den kärlek som han gav mig.

Om jag tvingades ge upp Tank i min kamp för att hålla terrorister borta från USA, är jag glad. Det är ett bevis på min hängivenhet och kärlek. Jag hoppas att jag har hedrat Tank genom att tjäna mitt land.

Jag kommer att åka till fronten ikväll och måste nu skicka det här brevet till härbärget. Jag tror inte att jag kan säga hejdå igen, jag grät första gången också. Kanske kommer jag att kunna se Tank någon gång igen och se att han äntligen lyckats få in en tredje boll i munnen.

Lycka till med Tank, njut av varje dag.

Tack, 

Paul Mallory”

Jag lade tillbaka brevet i kuvertet. Självklart hade jag hört talas om Paul Mallory, alla kände till honom. En ung man som dödats i Irak några månader tidigare och som efter sin död fick en utmärkelse för att ha offrat sitt liv för att rädda tre andras.

Jag lutade mig tillbaka i stolen och tittade på hunden.

”Hej Tank”, sa jag försiktigt. Han lyfte på huvudet, med spetsade öron och klar blick.

”Kom hit.” Han kom direkt på benen och satte sig framför mig med huvudet på sned. Han lyssnade på namnet han inte hade hört på flera månader.

”Tank”, viskade jag. Han viftade på svansen.

”Nu är det bara du och jag, Tank. Din gamla vän har gett mig sitt förtroende.” Tank slickade mig på kinden.

”Vill du leka med bollen?”

Tank försvann till rummet intill. När han kom tillbaka hade han tre tennisbollar i munnen.

Tyckte du berättelsen var vacker? Dela gärna vidare så att dina vänner kan läsa den!