- Jag har inte behandlat min man bra, och det har varit orättvist

Detta inlägg dök först upp på Reddit.

Mitt ”Aha”-ögonblick hände på grund av ett paket med hamburgare. Jag hade bett min man att stanna till på affären på sin väg hem för att köpa några grejer till middagen. När han kom hem ställde han ner påsarna på köksbänken. Jag började plocka ur varorna och insåg då att han hade köpt hamburgare med 30 procent fett.

”Vad är det här?” frågade jag.

”Hamburgare.” svarade han något förvirrad.

”Du köpte inte rätt sort.”

”Gjorde jag inte? Var det något annat märke du ville ha?” svarade han med förvånad blick.

”Nej, du missar poängen. Du köpte kött som innehåller 30 procent fett. Jag köper alltid köttet som har max 20 procent fett.”

”Jaha, var det allt? Jag trodde att jag verkligen hade gjort bort mig!” skrattade han.

Så var det igång. Jag satte igång att skälla på honom. Ordentligt. Jag påpekade att han inte var speciellt smart. Varför köpte han inte varianten som är mer hälsosam? Läste han ens på etiketterna? Varför kunde jag inte lita på honom? Måste jag förklara var enda liten sak för honom i detalj för att han ska förstå? Dessutom, och det här var det jag var mest upprörd över, varför var han inte mer uppmärksam? Hur kunde han inte ha noterat vad jag brukade köpa efter så många år? Har han ingen koll alls på vad jag gör?

Medan han satt där och tog emot allt jag hällde över honom muttrade han bara tillbaka korta ursäkter som ”Jag visst inte”, ”Jag kunde inte förstå att det var en så stor sak” och ”Jag lovar att göra rätt nästa gång”. Jag såg hur hans ansikte långsamt förändrades på ett sätt jag hade sett många gånger de senaste åren. Det var en kombination uppgivenhet och sorg. Han såg ut ungefär som vår son brukade göra när vi skällde på honom. Det var då det slog mig. ”Vad håller jag på med? Jag är inte hans mamma.”

Jag mådde plötsligt fruktansvärt och skämdes över mig själv. Han hade rätt. Det här var verkligen ingenting att bli så otroligt upprörd över. Och det var precis det jag hade blivit. Över ett larvigt paket med hamburgerkött som han plikttroget hade plockat upp på affären som jag hade bett honom. Om jag hade speciella krav borde jag ha varit tydligare med det. Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta mig ur den här situationen utan att framstå som helt schizofren så jag mumlade bara något i stil med ”Jaja, jag antar att det här blir bra. Jag börjar med maten.”

Han verkade lättad över att situationen var över och han lämnade köket.

Jag satt sedan och funderade en lång stund över vad jag just hade gjort. Och vad jag antagligen hade gjort mot honom i flera års tid. Incidenten med hamburgarna var sannerligen inte första gången jag hade läxat upp honom över något som inte stämde överens med hur jag tyckte saker skulle göras. Han lyckades alltid placera saker på fel ställen. Eller glömde ta undan efter sig. Eller struntade helt i att göra saker jag bad honom om. Och jag var alltid där för att påpeka att han hade gjort fel.

Varför gjorde jag det? På vilket sätt hjälper det mig att alltid förminska min make? Mannen som jag valt som min partner i livet. Pappan till mina barn. Mannen jag vill ha vid min sida när jag blir gammal. Varför gör jag precis det som så många kvinnor blir anklagade för att göra när de försöker att förändra sina män? Känner jag att jag lyckats uppnå något med det här? Antagligen inte när jag känner att jag måste göra det om och om igen. Varför tycker jag det är rimligt att han ska komma ihåg allt jag kräver och göra precis som jag säger? Bara för att han gör något på sitt sätt, betyder det att det är fel? När blev mitt sätt att göra saker samtidigt det enda sättet? När blev det okej att ständigt rätta honom och peka ut varenda liten sak han inte gjort som jag ville?

Och hur hjälper det honom? Får det honom att tänka ”Wow! Jag är verkligen glad att hon var här för att läxa upp mig!” Jag tvivlar. Han upplever det nog snarare som att jag tjatar på honom helt utan anledning. Och jag är ganska säker på att han tänker att det bästa han kan göra är att antingen helt sluta hjälpa till här hemma eller att helt enkelt undvika mig.

Jag har två exempel på det här.

1. Jag hittade nyligen en glasskärva på köksgolvet. Jag frågade min man vad som hade hänt. Han sa då att han hade haft sönder ett glas kvällen innan. När jag frågade varför han inte hade sagt något sa han bara ”Jag städade bara undan och kastade glaset, jag vill inte att du skulle få ett raseriutbrott.”

2. Jag skulle kasta soporna och fick syn på två blåa strumpor i soptunnan. Jag frågade vad som hänt och varför han hade kastat dom. Han svarade ”strumporna råkade hamna i tvättmaskinen tillsammans med mina jeans. Varje gång jag ska tvätta brukar du påminna mig om att aldrig blanda färgad tvätt med vit, så jag ville inte att du skulle få dina fördomar bekräftade om att jag inte kan tvätta efter 35 år.”

Det hade alltså gått så långt att han kände att det var en bättre idé, eller helt enkelt lättare, att försöka dölja de fel han gjort i stället för att erkänna de mänskliga misstag alla gör. Vilken typ av miljö har jag egentligen skapat när han känner att han inte kan göra enkla misstag?

Låt oss titta på de här ”misstagen”: Ett krossat glad. Ett par missfärgade strumpor. Båda helt vanliga misstag som alla kan göra. Men han hade rätt. När det kom till glaset hade jag inte bara påpekat att han var klumpig, utan också skällt på honom över den skärva jag hittat. När det gäller strumporna hade han tydligt sagt att det var en olyckshändelse, men jag gav honom ändå en rejäl föreläsning om hur viktigt det är att han är noga när han sorterar tvätten. Varje gång något sånt här händer sitter han tålmodigt och lyssnar på mina utskällningar och brukar svara något i stil med ”jag antar att det inte är lika viktigt för mig.”

Först nu förstår jag vad han menar: de här sakerna som gör mig så otroligt upprörd är ofta bara en liten detalj som egentligen inte är någon stor sak. Men ur min synvinkel upplevde jag det som att han inte brydde sig om vad jag sa och jag upplevde det som att han helt enkelt inte fattade vad jag menade. För mig var det uppenbart att jag var hjärnan i den här operationen.

Jag började tänka på mina väninnor och att de ofta brukade klaga över sina män på samma sätt. Jag var alltså inte ensam om det här. Av någon anledning har det för många kvinnor blivit en sanning att ”en hustru vet alltid bäst”. Det lämnar inte speciellt mycket utrymme för våra mäns åsikter, eller hur?

Det är en enkel stereotyp att falla in i. Titta bara hur det ser ut i media. I alla filmer, tv-serier, reklamkampanjer framstår alltid kvinnan som den smarta och männen som ett hopplöst fall. Han kan inte laga mat och han kan inte ta hand om barnen. Om du ber honom handla tre saker kommer han hem med två – och båda sakerna är fel. Vi ser det om och om igen.

Vad det här ständiga tjatet gör är att skicka ett meddelande till våra män som säger ”vi respekterar inte er. Vi tycker inte att ni är tillräckligt smarta för att göra saker rätt. Vi förväntar oss att ni ska göra fel. Och när ni gör fel kan ni räkna med att få höra det, ordentligt.” Att utsättas för den här behandlingen under en lång tid gör att våra män upplever det som att ingenting de gör någonsin är rätt, i våra ögon. Om han är säker i sig själv och med den han är kommer han till slut att lämna dig. Om han i stället är osäker på sig själv kommer han till sist att tro på dina ord och det blir en sanning för honom att han är värdelös. Inget av dessa alternativ är bra, varken för dig, din man eller för ert äktenskap.

Brukade min make göra samma sak mot mig? Lika säker som jag är på att det finns mängder av kvinnor som aldrig brukar behandla sina män på det här sättet, lika säker är jag på att det finns män som gör precis samma sak mot sina fruar. Men jag upplever det inte som ett typiskt manligt fenomen. När jag satt där och tänkte på det insåg jag att min man aldrig brukade bete sig såhär mot mig. Jag tänkte på de gånger jag gjort misstag. Som den gången när jag råkade backa in i ett elskåp och bucklade till bilen. Han sa inte ett ord om det. Eller den gången när jag lagade middag och telefonen ringde vilket ledde till att maten brände sönder kastrullen. Det enda han sa var ”vi kan köpa pizza i stället”. Eller när jag använde hans verktyg på terrassen och glömde ta in dom vilket medförde att flera av dom rostade sönder i regnet. ”Olyckor händer”, var hans enda svar.

Jag ville inte ens tänka på vad jag hade sagt om han hade gjort de här misstagen.

Så är han helt enkelt en bättre människa än mig? Varför hugger inte han som en kobra när jag gör misstag och inte gör saker som han vill? Jag kan inte minnas en enda gång när han skällt på mig för något misstag jag gjort. Han verkar inte alls vilja ändra på mig och mitt sätt att göra saker. Men varför?

Kanske borde jag lyssna lite mer noga på de saker han alltid brukade säga. Det faktum att de små sakerna egentligen inte spelar så stor roll för honom är inte ett tecken på att han är lat eller att han inte kan lära sig saker. Kanske är det så att de här sakerna inte är värda att börja bråka över. Bara för att han gör små misstag är han sannerligen inte dum eller oduglig. Han är helt enkelt inte lika oroad över småsaker som jag är.

Själva poängen med allt det här är att jag valde den här mannen som min partner. Han är inte min tjänare. Han är inte min anställda. Han är inte mitt barn. Jag tyckte inte att han var dum när jag gifte mig med honom, då hade jag aldrig gift mig med honom. Han behöver inte bli uppläxad av mig bara för att jag inte gillar hur han gör saker och ting.

När jag insåg allt det här började jag samtidigt tänka på alla bra och fina saker med honom. Han är intelligent. Han är en vänlig person. Han är dedikerad. Han är underbar med barnen. Och han hjälper alltid till här hemma. Vidare tjatar han aldrig på mig när jag gör någonting fel eller på ett annat sätt än vad han brukar, han har alltid accepterat mitt sätt att göra saker. Och för det mesta brukar han faktiskt komma ihåg hur jag vill ha saker gjorda. I stället för att fokusera på alla underbara saker med honom hade jag hängt upp mig på det negativa. Och jag vet att jag inte är ensam om att göra det.

Om vi fortsätter att få våra män att känna sig små, dumma eller odugliga för att de någon gång ibland gör ett misstag kommer de till sist ge upp och inte våga göra saker längre. Eller ännu värre, de kommer att ta våra ord för sanningar.

Jag har varit gift med min man i över 12 år. Och den här mannen bytte däcken på min bil ute i spöregn utan att ens tänka på det. Han lärde våra barn att cykla. Han stannade med mig på sjukhuset hela natten den där gången min mamma var sjuk. Han har arbetat stenhårt i hela sitt liv för att se till att vår familj har ett tryggt och stabilt liv.

Han vet hur man byter olja i bilen. Han vet hur man formaterar en dator. Han lyfter saker jag inte orkar och han öppnar locken som sitter stenhårt på syltburkarna. Han skottar garageuppfarten på vintern. Han fixar toaletten när det är stopp. Jag gör aldrig något av det här. Och ändå tjatar jag på honom för att en hamburgare innehåller för mycket fett.

Han är en fantastisk man som gör oerhört mycket för mig och vår familj och han förtjänar verkligen inte att bli trakasserad över småsaker som egentligen inte spelar någon större roll.

Sedan jag insett allt det här försöker jag numer att stoppa mig själv när jag börjar tjata. Jag lyckas kanske inte till 100 % men jag har i alla fall blivit lite bättre.

Och jag har noterat att den här lilla förändringen gör en stor skillnad i vårt äktenskap. Saker och ting har blivit mycket mer avslappnade. Vi kommer överens bättre och jag tycker att vi har börjat se varandra som pålitliga partners, inte som motståndare som måste tampas och kämpa mot varandra varenda dag.

Jag har till och med börjat acceptera att hans sätt att göra saker ibland till och med är bättre!

Det krävs två för att få till ett fungerande äktenskap. Det är aldrig så att en person alltid har rätt och den andra alltid har fel.

Och ni kommer inte alltid att vara överens om allting. Du framstår inte som smartare bara för att du påpekar varenda litet fel din make gör.

Mina damer, kom ihåg, det är bara hamburgare när allt kommer omkring…

Tryck på "gilla" för att följa oss på Facebook!
Dela på Facebook