Läkaren ska sätta kateter på döende 80-åring – då upptäcker han den hjärtskärande sanningen

Marco Deplano är en urolog och arbetar på ett sjukhus på Sardinien, Italien. Han är fortfarande ganska ung man men på grund av sitt jobb, har han redan sett mycket hemskheter i livet. Några fall han arbetar med inte har ett inte haft ett lyckligt slut, men bara smärta, och sedan mer smärta.

En dag på avdelningen träffade han en äldre kvinna som han visste att han aldrig skulle glömma. Han ville dela den med resten av världen så han skrev ett inlägg på Facebook, som snabbt gick viral. Det är inte svårt att förstå varför..

Så här skrev han:

”Idag blev jag kallad till en annan avdelning för en konsultation, det var ett ganska vanligt ärende, en äldre patient med obotlig cancer som behövde en kateter, hennes urinledare var för trånga. Hon var mellan 70-80 år gammal, med knallrött hår och välmanikurerade rosa naglar.

“God morgon”.

“God morgon doktorn .”

Jag tittade i hennes journal, gjorde en undersökning och ett ultraljud.

Dina njurar har det tufft nu, du kan inte göra sig av med din urin ordentlig, så vi måste tyvärr sätta in en kateter. Röret kommer att göra så att du slipper problemet men du kommer innebära att du har två påsar på kroppen (hon hade redan en påse på magen på grund av att hon tidigare opererat bort en del av tarmen).

”Ursäkta mig doktorn, betyder det att jag kommer att behöva bära med mig två påsar hela tiden?”

”Ja, tyvärr”

Det blev tyst och det kändes som att vi satt där tysta i en evighet innan hon tittade upp på mig och log.

”Ursäkta får jag fråga vad du heter?”

”Deplano.”

”Nej, jag menar ditt förnamn.”

”Marco.”

”Marco, vilket vackert namn. Har du tid i några minuter?”

”Självklart.”

”Jag är redan död, förstår du?”

”Nej, jag är ledsen jag förstår inte.”

”Jag dog för 15 år sedan. När min 33-åriga son dog i en hjärtattack. Jag dog också den dagen.”

”Jag beklagar.”

”Jag dog den dagen med honom, och sen dog jag igen för tio år sedan när de diagnostiserade mig med cancer, men nu behöver jag inte låtsas längre.

Mina barn och barnbarn har det bra. Nu vill jag återförenas med min son. Vad är det för mening med att leva några extra dagar med de där påsarna, massa lidande och extra arbete för mina kära?

Jag vill ha kvar min värdighet. Blir du stött om jag väljer att avstå? Jag är trött, jag lägger mitt liv i guds händer. Säg mig bara sanningen, kommer jag att lida?

Nej, du kommer inte att lida, du får göra som du vill, men om du har två påsar...”

”Marco, nej sa jag. Det är mitt liv, jag har bestämt mig, om du vill ha någonting att göra kan du ta bort de här slangarna så att jag kan gå hem och äta glass med mitt barnbarn.”

Hennes ord lämnade mig naken, det var som att hon plockat bort blad för blad likt en blomma. Jag glömde bort allt, min trötthet, min frustration och min ilska.

Jag glömde alla år av studier, de tusentals sidor jag läst, alla regler och all fakta. Jag kände mig helt avklädd och avväpnad inför döden.




Jag vände mig bort och började skriva i journalen för att sköterskan inte skulle se tårarna i mina ögon. Jag blev så berörd, och de som känner mig vet att det inte händer ofta.”

”Marco berör detta dig?”

”Jag lite grann, ursäkta mig.”

”Nej, det gör ingenting, det är fint, tack. Det får mig att känna mig viktigt. Lyssna, snälla kan du göra mig en sista tjänst? Om mina barn ringer och skriker på dig, ring mig så ber jag dem att sluta. Skriv att jag är okej, okej?”

”Ja det ska jag göra.”

”En sak till?”

”Visst!”

”Du är speciell, jag vet att du kommer att gå långt, ge mig en puss, som du hade gjort om du varit min son, skulle det vara okej?”

”Självklart”

”Jag kommer att be för dig, och för min son. Jag hoppas att vi ses igen.”

”Jag med, tack så mycket.”

I det ögonblicket var hon den vackraste människan i världen, det skimrade om henne, hon var så säker, en mamma och en mormor. Äkta kärlek.

Hon gav mig den viktigaste läxan i livet med de enkla orden. Döden är det sista i livet. Det finns ingen anledning till rädsla, ångest och själviskhet.

De saker som år av studier inte lär dig. _Jag kände mig så liten där inför livet. Lidande är en del av kärlek, och det kommer att sammanföra människor ibland mer än vad kärleken själv gör.

Ibland kan ett vänligt ord vara mer kraftfullt än den modernaste medicinen.

Vad du än gör i livet så kom ihåg vad som är viktigt, vi lägger allt för mycket tid på saker som i slutändan inte betyder något.

Vi tycker att Marcos ord var otroligt vackra. Håller du med oss om det? Dela artikeln på Facebook!

Dela på Facebook