Maken lämnar frun ensam med 6 barn – 3 månader senare hittar hon det ofattbara i familjebilen

Denna ensamstående mamman återhämtade sig från det faktum att hennes barns pappa hade just lämnat henne. Hon hade inget och hade sex munnar att mata. 

Läs hennes historia nedan:

I september 1960 vaknade jag upp en morgon med sex hungriga barn och bara 10 kronor på fickan. Min make och barnens pappa hade lämnat mig, han var spårlöst borta.

Mina pojkar var mellan tre månader till sju år gamla och deras syster var fyra år.

Egentligen kanske det inte gjorde så mycket – barnens pappa hade ändå aldrig varit en särskilt bra far, alla kände en fruktan när han var närheten. När vi hörde hans bil komma in på uppfarten brukade barnen rusa iväg och att gömma sig under sina sängar. Men min make lyckades ändå dra in lite pengar varje vecka, så att vi kunde köpa mat.

Nu när han han bestämt sig för att sticka skulle visserligen misshandeln och slagen försvinna – men det skulle även maten på bordet.

Om det nu fanns ett välfärdssystem i vårt land vid den tidpunkten, så hade i alla fall jag aldrig sett något av det. Hur som helst.

Jag tvättade rent barnen så att de såg ordentliga och fina ut, sedan satte jag på mig den finaste klänning jag hade. Jag lastade in ungarna i vår rostiga gamla Chevrolet från 1951 och körde iväg i jakt på ett jobb.

Jag åkte till varje fabrik, butik och restaurang i vår lilla stad. Utan framgång.

Om det var möjligt stannade barnen vid bilen och försökte vara tysta, medan jag försökte övertyga chefer om att jag vara villig att lära mig vad som helst, jag kunde göra vad som helst. Jag var bara tvungen att få jobb.

Men trots allt åkande fanns det inga lediga jobb.

Det sista stället vi gick till låg några kilometer utanför stan. Det var en gammal restaurang som byggts om till ett långtradarkafé. Numera kallades stället ”Big Wheel”.

En gammal kvinna, som alla kallade ”Farmor”, ägde stället. Hon kikade ut från sitt fönster när vi kom. Hon behövde någon som kunde ta nattskiftet, från 11 på kvällen fram till sju på morgonen.

Hon betalade 44 kronor i timmen och jag kunde börja direkt.

Jag sprang bokstavligen hem och ringde direkt till den tonåring som bodde på vår gata. Hon brukade sitta barnvakt åt oss i kvarteret och jag kom överens med henne om att hon skulle komma och sova på min soffa för 150 kronor per natt. Hon kunde komma i sin pyjamas, barnen skulle ändå ligga och sova då.

Hon tyckte det lät bra, så det var inga problem att hitta en lösning. Den natten, när barnen skulle gå och lägga sig, tackade jag högra makter för att jag lyckats hitta en försörjning.

Och så började jag jobba på ”Big Wheel”. När jag kom hem på morgonen väckte jag barnvakten och skickade hem henne med en hundralapp. Det var ungefär hälften av vad jag i genomsnitt tjänade varje natt.

Allt eftersom veckorna rullade vidare, gick uppvärmningskostnaderna upp för huset. Vi levde på gränsen. Dessutom hade däcken på vår gamla ”Cheva” fått pyspunka. Jag var tvungen att fylla däcken med luft på väg till jobbet och varje gång jag skulle åka hem.

En särskilt dyster höstmorgon släpade jag mig till bilen för att åka hem från jobbet. Då hittade jag fyra däck i baksätet. Det var helt nya! Det fanns ingen lapp eller meddelande. Det fanns ingenting i bilen, bara fyra nya, fina däck.

”Finns det verkligen änglar i vår lilla stad?”, undrade jag.

Jag gjorde en överenskommelse med den lokala bensinstationen. I utbyte för att montera de nya däcken, kunde jag städa chefens kontor. Jag minns att det tog mig mycket längre tid att skrubba hans golv, än vad det tog för bilfirman byta däcken.

Under den här tiden var jag tvungen att jobba sex nätter i stället för fem, men det var fortfarande svårt att få allt att gå ihop. Julen närmade sig jag visste att det inte skulle finnas några pengar till julklappar för barnen. Jag hittade visserligen en burk röd färg och började reparera och måla några gamla leksaker, som jag tänkte ge i present. Jag gömde klapparna i källaren, så att jultomten kunde hämta upp dem på julaftonsmorgon.

Kläder till barnen började också bli ett bekymmer. Jag försökte lappa ihop pojkarnas byxor, men det var bara en tidsfråga innan dom inte skulle gå att använda längre.

Jag jobbade natten till julafton och de vanliga stamkunderna drack sitt kaffe på ”Big Wheel”. Där fanns långtradarchaufförerna – Leif, Frank och Jim – men också trafikpolisen Joe.

Några musiker hängde vid ett bord, efter sin spelning på ett ställe i närheten. De ägnade sig mest åt att spela på vårt flipperspel.

Stamgästerna satt mest och pratade igenom småtimmarna på morgonen, för att sedan sätta sig i sina stora långtradare och åka iväg innan solen gick upp.

När det var dags för mig att gå hem vid 07:00 på julaftonsmorgonen såg jag att det låg massa paket i min gamla, slitna Cheva. Den var helt fylld med konstiga lådor och askar.


Jag öppnade snabbt förardörren och började rota runt i baksätet. När jag öppnade den första lådan var den full av små, blå jeans i olika barnstorlekar. Jag öppnade en annan box, den var full av skjortor och tröjor.

Sedan kikade jag i några av de andra lådorna….

Där låg godis, nötter, frukt och flera matkassar. Det fanns en stor julskinka, konserverade grönsaker och potatis. Det fanns pudding, kakor, pajer och mjöl. Jag hittade även en hel påse med toalett- och rengöringsprodukter.

Och i ett paket låg det fem leksaksbilar och en vacker liten docka…

När jag körde tillbaka till huset genom tomma gator, samtidigt som solen sakta steg över staden, grät jag av tacksamhet. Och jag kommer aldrig att glömma glädjen i ansiktet på mina små, dyrbara skatter den morgonen.

Jo, visst fanns det änglar i vår lilla stad den där gången för länge sedan i december.

Och dessa hängde på ”Big Wheels” långtradarkafé.

Dela gärna vidare om du blev berörd av att läsa historien.

Källa: Reshareworthy, Newsner.

Dela på Facebook