Nu delar mamman med sig av döde 19-åringens allra sista meddelande: ''Jag är okej mamma...''

När hennes samtal gick direkt till röstmeddelandet visste Amanda att han var borta. På 19 år hade hennes älskade son Giancarlo aldrig missat ett samtal från sin mamma. Den amerikanska mamma började gråta när hon insåg att drogerna hade tagit hennes pojke.

På hennes Facebook-sida och på sidan Love What Matters skriver hon så här:

”Jag är hans mamma, jag vill inte göra det bättre än det är. Jag vill att alla ska få veta den tragiska sanningen bakom ett beroende. Sanningen är att det kan drabba vem som helst. Heroin bryr sig inte om du är ung eller gammal, rik eller fattig, mörk eller ljus. Heroin bryr sig inte. Han var min lilla pojke.”

”Den jobbiga sanningen kan gömma sig bakom ett vackert ansikte. Giancarlo visade inga varningstecken på att han var beroende. Han var aldrig borta från hemmet under en längre tid, han var aldrig elak eller aggressiv, han stal aldrig från oss...

Ibland var han lite isolerad, men de flesta tonåringarna stannar väl i sitt rum under en viss tid? Barn DÖR och folk är för rädda för att vara ärliga, till och med i dödsrunor, på grund av sociala normer.”

”Min son arbetade, han hade en egen lägenhet. Han och hans flickvän var så stolta när de skrev på kontraktet.

Den 24 juli 2017 upptäckte vi att han använde droger. Vi skickade honom till ett rehabiliteringcenter som kostade oss 45 000 dollar (420 024 kronor) för 45 dagar.

Efter det skickade vi honom till en mer intensiv rehabilitering och efter det till ett 'Sober Living House' i ett helt år.

När han kom hem fick han ett återfall och dog i sin säng.”


”Han hade en lillebror som var sex år yngre. Han hade lovat honom att de skulle vakna tillsammans på julaftonsmorgon och leta efter jultomten tillsammans.

Han var min allra bästa vän. Det sista han sa till mig var: ”Jag är okej, mamma, jag älskar dig också”. Det var 22:20 en lördagkväll.” 

”Han svarade alltid när jag ringde, men han gjorde inte det den söndagsmorgonen, och då visste jag bara.

Det går inte att beskriva smärtan jag kände på ett annat sätt än att det känns som att varje cell i min kropp brinner och vill hålla om min son. Det är en fysisk smärta, som jag tror att bara en förälder kan känna. Det känns ända in i benmärgen. Bara en stark längtan av att få röra honom, få hålla honom.

Min man tog en biltur med Giancarlos lillebror, Clyde, för att berätta för honom vad som hade hänt. Han sa till honom:

 – Jag vet att du ser hur många försvinner, och att du inte vet varför.

 – Nej, jag vet inte varför, pappa, svarade Clyde.

Då berättade han hur det låg till.

 – Giancarlo hade en osynlig sjukdom som gjorde honom ledsen, och han tog mediciner som inte var från doktorn som gjorde honom väldigt sjuk så att han dog, och åkte till himlen.

Jag var inte där, men min man berättade att Clyde skrek det mest hjärtskärande skrik när han fick nyheterna. Han körde hem honom och bar in honom till sängen där han till slut somnade av utmattning.”

”Den sjunde januari begravdes Giancarlo. Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Jag lär mig nu att det tar också en by att begrava ett barn.

Jag har inte svaret på problemet, men vi måste börja prata om det här.”

Bilden kan innehålla: 1 person, som ler, sitter

”Snälla, använd min sons historia. Hjälp mig varna andra föräldrar om vad det är som händer. Snälla, hjälp mig hjälpa andra familjer. Snälla, snälla.”

Giancarlos familj har valt att dela med sig av berättelsen för att varna andra. Uppmuntra andra att prata med unga om riskerna med droger. Dela gärna vidare.

Dela på Facebook