Pappa skriver ett kraftfullt budskap brev till de som kallar hans dotter ett 'misstag'

Rory Feek levde ett lyckligt liv tillsammans med sin fru som två välkända sångare i USA. Men en dag vändes allt upp och ned, när familjen fick beskedet att Joey hade drabbats av cancer. Hans fru Jeak Feak dör av cancer, men Rory och deras lilla dotter Indiana har gjort vad de kunde får att inte låta sin sorg förlama dem. men det är inte det enda som han behöver brottass med. Han måste brottas med alla främlingar som kallar hans dotter för "ett misstag" eftersom hon har Downs syndrom. Många är övertygade om att barn som Indy inte har någon chans att leva ett "normalt" liv. Men Rory vet att de har fel. Bläddra ner för att läsa det Rory skrev..

said1

”När vi först fick veta att Indy hade Downs syndrom så visste Joey och jag inte riktigt vad vi skulle tycka, eller vad det skulle betyda för våra liv och för hennes liv. De senaste åren, på våra konserter och resor, så har vi mött många unga och äldre som haft Downs syndrom... inklusive vår managers vuxna son Greg, men vi kände aldrig någon av dem på djupet, inte riktigt. Speciellt inte någon bebis. 

Allt vi egentligen visste var att Indy hade en extra kromosom och att det skulle göra henne annorlunda. Hon skulle se annorlunda ut och växa mer långsamt, men förutom det var vi inte riktigt säkra på något annat. Inte förrän vi ringde folk i vår närhet. Alla var oroliga över hur förlossningen hade gått och hur Joey och bebisen mådde. Under de första dagarna ringde jag och pratade med många nära vänner och familjemedlemmar och berättade att allt hade gått bra och sedan förklarade jag att läkarna trodde att hon hade Downs syndrom. Nästan alla sa samma sak. ”Jag är ledsen”.

said2

Det är en sådan märklig reaktion på födseln av ett barn. Kanske kände de bara förvirringen i min röst eller, mer troligt, så visste de helt enkelt inte vad de skulle säga. Jag tänkte inte och jag tänker inte att det var något negativt i deras reaktioner. Jag hade förmodligen sagt samma sak i deras skor. 

Det var vad samhället hade lärt dem, lärt oss alla, att ”åh, du fick inte en vanlig bebis… du fick något annat… en börda som kommer finnas i en livstid”. Och jag förstår det. Det är budskapet som finns allra mest ute i samhället, tror jag. Men det är fel. I alla fall tycker jag det. Och jag vet att Joey tyckte det också.

said3

Gud gör inga misstag. Indiana är inte sämre än andra barn. Annorlunda är inte sämre. Att ha Downs syndrom gör inte hennes liv mindre meningsfullt än någon annans och hennes drömmar eller känslor är inte mindre meningsfulla. Inte som barn och, jag misstänker, inte under de kommande åren när hon växer upp och blir vuxen.

Joey och jag har, sedan vi träffades, mött många barn och bebisar med Downs syndrom och andra speciella behov. Jag har haft förmånen att träffa många av dem på Indianas skola "High Hopes" bara under de senaste månaderna, och de är inte sämre. Ingen av dem är. Som vilket barn som helst kommer de alla i sina olika former och storlekar. Vissa lär sig snabbare, andra mer långsamt. Vissa är tysta, andra är högljudda. Vissa kryper och lär sig gå tidigare än andra och vissa, som Indy… tar sin tid. Men de är alla vackra. De är alla gåvor från himlen ovanför oss.

said4

De senaste åren har Joey och jag hört statistiken, och det krossade våra hjärtan. Det krossar fortfarande mitt. Att någonstans mellan 70-90 procent av gravida mammor som får veta att deras ofödda barn har Downs syndrom gör abort. Men jag förstår det. Världen har lärt oss att de är sämre. Att de är ett misstag. Men jag tycker inte att de är det. Jag vet åtminstone att Indiana inte är det.

När hon föddes sa Joey och jag att ”det här är barnet som Gud vill att vi ska ha”, och vi var övertygade om det. Och vi hade rätt. Jag kan inte tänka mig att Joey inte skulle vilja ha de två åren som mamma till Indiana och få uppleva kärleken och lyckan som Indy gav henne. Gud visste det. Han gjorde det så. Det var hans gåva till henne. Så som Indy är min gåva nu. Hon är leendet på läpparna hos en pappa som borde gråta. Hon är ljusglimten hos en familj som borde vara fyllda med sorg.

said5

Vi har äntligen gjort klart en film och lämnade in den för några dagar sedan. Jag är så stolt över den. Så stolt över min fru. Så stolt över chansen att få dela den här historien med andra. Jag tycker att filmen säger så mycket, genom att inte säga någonting alls. Du ser bara en kvinna leva och älska och förändras. Åtminstone gör jag det.

Du ser också en bebis födas i början av filmen, ett barn som inte var vad vi hade förväntat oss. Men till syvende och sist inser du, liksom vi, att hon inte är sämre än någon annan. Hon är mer. Mer underbar och mer värdefull och till och med mer viktig för våra liv och vår berättelse än vad vi hade räknat med.

said6

Vårt lilla misstag är vaken och på nedervåningen med mig nu, redo att äta sin frukost. Hon är uppspelt eftersom det i dag är ”vattendagen” på skolan och hon får ha på sig sin baddräkt och gå och simma med alla sina små vänner i skolan.

Jag är uppspelt också. Uppspelt över att vara hennes pappa. Att få se henne utvecklas… och vem jag utvecklas till eftersom hon finns i mitt liv. Jag har fortfarande så mycket att lära och jag tvivlar inte på att medan jag lär henne… så kommer hon att lära mig.

Nej, Gud gör inga misstag.”

Så klippet som pappan Rory har gjort om sin dotter:


Dela på Facebook