Sjuksköterskans känslosamma brev till föräldrarna som förlorat sin dotter berör en hel värld

Läkare, sjuksköterskor och andra som arbetar på sjukhus har inte bara ett jobb som är fysiskt krävande - men det måste också vara ett av de mest psykiskt påfrestande jobben på marknaden. Hur berättar man till exempel till föräldrar att deras dotter på 18 år inte har klarat sig? 

En sjuksköterska skrev ett öppet brev på Reddit, som visar vad sjuksköterskor och andra vårdpersonal måste gå igenom.

Titeln löd ”Ett öppet brev till föräldrarna vars dotter jag dödförklarade idag”, och orden hon skriver lämnar ingen oberörd.

Läs hennes starka historia nedan:

”Ni var helt förkrossade. Totalt chockade. Er dotter fördes in till akuten idag morse och var okontaktbar. Hon var förlorad redan när hon kom in, men eftersom hon bara var 18 år ville vi ändå göra vårt bästa. Vi kämpade i över 45 minuter. Men det var omöjligt att återhämta sig från en sådan skallfraktur.

Vi lät bli att berätta det här för er, men vi blåste hennes hår torrt så att ni inte skulle se hur allvarlig hennes svullnad i skallen var. Ingen förälder ska behöva se sitt barn så där.

Jag var tvungen att stå bredvid läkaren medan han berättade vad som hade hänt på bästa möjliga sätt. Rättelse: Det finns inget ”bästa” sätt. Det är utmattande, hemskt och förfärligt. Världen har en person mindre nu.

Nej, hon led antagligen inte. Bilolyckan, som skadade en allvarligt och två lindrigt, gick så fort att hon hann blinka två gånger innan det var över.

Ni faller till det smutsiga sjukhusgolvet utan att bry er om alla bakterier. Hela er värld föll samman. Ni var förkrossade. Och jag stod där med ett dystert ansikte och händerna knäppta framför mig. Ni kramade varandra. Ni skrek. Ni grät.

Jag rör inte en min. Jag erbjuder all hjälp jag kan. Ni avböjer och fortsätter krama varann. Jag står obekvämt bredvid er. Jag ger er en näsduk. Ett glas vatten. Jag står kvar som ett stöd. Jag står där som ett stöd och försöker lätta er smärta på rätt sätt. Jag nickar, skakar på huvudet och stryker er om ryggen. Till slut måste jag lämna er. Fler familjer har anlänt och jag vet att ni är i goda händer.


Vad ni inte vet, är att jag också är förkrossad.

Jag gråter hela vägen hem. Jag kollade upp er dotter på Facebook. Hon var väldigt vacker. Hon hade precis gått ut gymnasiet. Hon hade hela livet och världen framför sig. Det är inte rättvist.

Jag slår handen i ratten och får ett utbrott när jag parkerar hemma. Jag slänger mina arbetskläder tvärs över köket. Jag faller ihop på golvet, precis som ni gjorde, och gråter.

Även om jag är för ung för att ha barn i er dotters ålder, så har jag en lillebror som är 18 år gammal. Han gör precis det som er dotter gjorde: Kör runt på gatorna med sina vänner om nätterna. Det kunde lika gärna ha varit han, lindad runt lyktstolpen. Död vid vägen.

Det som gör mig ännu mer ledsen är att ni aldrig kommer att få veta det här. Och ärligt talat, jag vill inte att ni ska veta. Men jag vet. Och förhoppningsvis vet er dotter också. Jag kände henne aldrig, men jag sörjer henne ändå.

Vi sjuksköterskor kanske inte alltid kan visa det – för att hålla masken, på grund av sjukhusets regler eller bara för att hålla modet uppe och vara en tröst. Men vi bryr oss ändå.

Era sorger är även våra. Så snälla, ni ska veta att vi känner och delar er sorg.”

Det här brevet gav åtminstone mig tårar i ögonen. Om du också tycker det här var ett fint brev av sjuksköterskan, dela gärna!

Dela på Facebook