Sjuksköterskans skrev ett brev till föräldrarna som precis förlorat sin dotter. Nu berör brevet en hel värld.

Läkare, sjuksköterskor och andra som arbetar på sjukhus har inte bara ett jobb som är fysiskt krävande - men det måste också vara ett av de mest psykiskt påfrestande jobben på marknaden. Hur berättar till exempel till föräldrar att deras dotter på 18 år inte har klarat sig? 

En sjuksköterska skrev ett öppet brev på Reddit , som visar vad sjuksköterskor måste gå igenom. Titeln på brevet är ”Ett öppet brev till föräldrarna vars dotter jag dödförklarade imorse” och vi har översatt brevet till svenska här.

”Ni var helt förstörda. Totalt chockade. Er dotter kom in till akuten imorse. Hon gick inte kontakta. Hon var förlorad redan när hon kom in till akuten, men eftersom hon bara var 18 år ville vi försöka ändå. Vi jobbade och slet i över 45 minuter.

Alla i rummet visste att det var omöjligt att återhämta sig från en sådan skallfraktur, men vi försökte ändå.

Vi berättade inte detta för er, men vi blåste hennes hår torrt så att ni inte skulle se hur allvarlig hennes skallskada verkligen var. Ingen förälder ska behöva se sitt barn så där.

Jag var tvungen att stå bredvid läkaren som skulle berätta vad som hänt på bästa möjligt vis. Rättelse: det finns inte ‘bästa möjliga vis’. Det är utmattande, hemskt och förfärligt. Det finns en mindre person här i världen nu.

Nej, hon led förmodligen inte. Bilolyckan hände så snabbt att de inte ens hann blinka innan det var över. En, er dotter, fick allvarliga skador. De andra två tjejerna fick lindrigare skador så som brutna revben och blåmärken.

Ni föll till det smutsiga sjukhusgolvet utan att bry er om alla bakterier som fanns där. Hela er värld föll samman. Ni blev förkrossade. Och jag stod där med ett dystert ansiktsuttryck och händerna knäppta framför mig. Ni kramade varandra. Ni skrek. Ni grät.”


”Jag rörde inte en min. Jag erbjöd all hjälp jag kunde ge. Ni avböjde och kramade varandra ännu hårdare. Jag stod tafatt bredvid er. Jag gav er en näsduk. Ett glas vatten. Jag stod som ett ensamt stöd för er.

Jag fungerade som en förstående stöttepelare som försökte trösta er genom livets svåraste stund. Jag nickade, skakade på huvudet och strök er försiktigt på ryggen.

Så småningom var jag tvungen att lämna er. Fler familjer hade anlänt – kanske för att gå samma håra öde till mötes.

Vad ni inte vet, är att jag också är förkrossad.

Jag grät hela vägen hem. Jag letade upp er dotter på Facebook. Hon var väldigt vacker. Hon hade precis gått ut gymnasiet. Hon hade hela livet och världen framför sina fötter. Det är inte rättvist.”

”Jag slog i ratten av ilska när jag parkerat på min uppfart. Jag slängde min jacka tvärsöver köket. Jag föll ihop på golvet, precis som ni gjort tidigare samma dag, och grät.


Även om jag är för ung för att ha barn i er ålder, så har jag en lillebror som är 18 år gammal. Han gör precis likadana saker som er dotter gjorde: kör runt på gatorna med sina vänner sent på nätterna. Det kunde lika gärna varit han som lindades kring den där lyktstolpen på sidan av vägen.

Jag är ännu mer ledsen att ni aldrig kommer att få veta detta. Och helt ärligt, så är det bäst så. Men jag vet. Förhoppningsvis vet er dotter också. Jag kände inte henne, men jag sörjer henne ändå.

Vi sjuksköterskor visar det inte – men vi bryr oss ändå. Varje dag, hela tiden.”

Dela gärna vidare sjuksköterskans starka ord!

Dela på Facebook