Den gamla damen dör på ålderdomshemmet. Då hittar personalen en lapp som rör alla till tårar!

Varje dag dör tusentals äldre på ålderdomshem.

Många väntar ivrigt på besök eller bara ett telefonsamtal från sin familj. Men ofta är vi alltför upptagna med oss själva för att få tid för det. I slutet av livet lämnar många äldre livet med en bitter känsla av ensamhet.

Sjuksköterskorna på denna ålderdomshem såg den gamla, svaga kvinnan som en bitter kvinna som låg och väntade på sitt sista andetag.

När hon gick bort rensade personalen kvinnans rum och det var då de hittade något som rörde dem till tårar, men fyllde också deras hjärtan med ilska.

I garderoben låg en dikt, skriven av den kvinna som hade gått bort:

"Vad ser ni systrar, vad ser ni säg, förklara vad ni ser när ni ser på mig.

En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick, osäker om vanor, med frånvarande blick.

Som spiller ut maten och inte ger svar, när ni muttrar om henne som aldrig blir klar.

Som inte ser ut att märka vad ni gör, och ständigt tappar käppen och inte ser sig för.

Som viljelöst låter er göra hur ni vill, med matning och tvättning och allt som hör till.

Är det så ni tänker när ni ser mig säg? Öppna ögonen systrar, titta närmare på mig.

Jag ska tala om vem jag är, som sitter här så still, som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.

Jag är ett tioårs barn med en far och en mor, som älskar mig och min syster och bror.

En sextonårs flicka smäcker och grann, med drömmar att snart få möta en man.

En brud nästan tjugo – mitt hjärta slår volt, vid minnet av löften jag givit och hållit.

Vid tjugofem- nu har jag mina egna små, som behöver mig i hemmets lugna, trygga vrå.

En kvinna på trettio, mina barn växer fort, och hjälper varandra i smått och stort.

Vid fyrtio är de vuxna och alla flyger ut, men maken är kvar och glädjen är ej slut.

Vid femtio kommer barnbarn och fyller upp vår dag, åter har vi småttingar min älskade och jag.

Mörka dagar faller över mig, min make är död, jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.

De mina har nog med att ordna med sitt, men minnet av åren och kärleken är mitt.

Naturen är grym, när man är gammal och krokig, får den en att verka en aning tokig.

Nu är jag bara en gammal kvinna, som sett krafterna tyna och charmen försvinna.

Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka, då och då uppfylls mitt medfarna hjärta.

Jag minns min glädje, jag minns min smärta, och jag älskar och lever om livet på nytt.

Jag tänker på åren, de alltför få som har flytt, och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.

Om ni öppnar era ögon, systrar, så ser ni ej, bara en knarrig gammal gumma.

Kom närmare, se MIG!"

Ta aldrig våra äldre för givet. De lever och känner, precis som du och jag. I varje gammal kropp förblir det en själ som är ung, trots att alla organ inte samarbetar på samma sätt som de brukade.

Bär med dig orden från denna gamla kvinna när du ser en äldre person, och behandla honom eller henne med respekt och värdighet.

Dela gärna denna dikt med alla du känner, så att alla får en chans att läsa detta!